Tiden är kommen.

Dagen D har anlänt; efter ca 7 månaders fylleklottrande & diverse mer eller mindre filosofiska textstycken har det blivit dags för en förändring & för att denna omställning ska bli total har jag valt att starta en ny blogg på en ny adress. Med dom få orden sagda är det nu hög tid att sätta punkt för alkoholkonsumtion & välkomna den andra utgåvans inträde till världen.

The attack of the hangover.

Igår gjorde jag precis det som jag inte är skapt till att göra, jag gick på krogen, eller. Rättare sagt; jag gick på kåren som är en sorts illusion av en krog/pub/diskotek. På kåren kostar allting hälften så mycket som det gör i den verkliga världen, inträdet är 30 istället för 60, ölen kostar 25 istället för 50, (prisåtergivningen är i högsta grad relativ då mina minnen från timmarna på kåren igår är fragmentariska.)däremot beter sig Fredrik, trots detta paradoxala tillhåll, precis lika illa som när han är på den riktiga varianten av en krog. Egentligen kan jag inte helt ärligt påstå att jag betedde mig illa igår, men minnet är blankt så jag utgår ifrån att jag var en kombination av Jim Morrison & Charles Bukowski; på det viset kan jag bara bli positivt överraskad om det mot min förvåning skulle visa sig att jag tog mig igenom en hel kväll av socialt umgänge i kombination med kopiösa mängder whisky utan felsägningar & underligt beteende.
Förutom timmarna på kåren var kvällen fantastisk, förfest med Erik, hans flickvän & hennes förbindelsekrets av blivande sjuksköterskor + engelsmannen Scott, diskussioner om litteratur (har det  någonsin kommit upp som festdiskussionsämne förr? självklart har det gjort det men det var bara en trevlig dikussion trots att den mynnade ut i ett samtal om depressioner & självmord som kreativ inspiration.), klumpigt fingerspel i RockBand, minttu-shots & återigen mer whisky, helt fantastiskt; min förmåga att socialisera mig bland nya människor, som jag trodde var en bortglömd vetenskap, var nu högst funktionell, till och med engelskan flöt på som ett modersmål i filimdiskussionerna med scott.

PS:
Läs denne mans blogg, mer vardagsrelevant kunskap kommer ni ej att uppnå.
Alexander "Q-tip" Qvarfordt 

Soundtrack: Skatepunk

Den här morgonen känns lite som en typisk feelgood film-morgon. Trots att det enligt min dygnsrytm börjar bli kväll är det en sån där morgon då jag faktiskt njuter av dagsljuset som lyser igenom mina uppvridna persienner & feelgoodmusik (det är en morgon då feelgood är ett ord som faktiskt passar in) är det enda som passar in. Tänk er Kate Winslets första morgon i Cameron Diaz säng i The Holiday när hon slår igång stereon bredvid sängen & ligger kvar dansandes av feelgood-känslor. Jag är väl inte direkt en person som får för sig att dansa men känslan är densamma; det är en märklig upplevelse då de flesta morgnar brukar vara en enda lång plåga att stiga upp till. Det skulle vara trevligt att veta varför denna morgon känns så bra men det får vara för jag orkar inte börja analysera mina tankegångar en morgon som denna; vissa saker bör få hända utan eftertanke. Dock så måste jag börja använda hjärnan om 40 min när skolan börjar. Idag är skola lika med seminarium om tv-serien 24 ur ett mediehistoriskt perspektiv; lite udda ämne men det kan nog bli intressant.

Goder morgon människor.

”Munvatten kan orsaka cancer”

Jag älskar att läsa Aftonblaskan, varje gång man går in aftonbladet.se får man massor med matnyttig & professionell journalistik att avnjuta. Nu är den stora nyheten alltså att alkoholen i munvatten är cancerframkallande. Herre min Jesus, så mycket alkohol som förstärs av den svenska befolkningen så är väl den lilla alkoholhalt som munvatten innehar det minsta vi har att oroa oss över. Vi ska ju ut & dricka helrör ikväll, det är bäst du skippar munvattnet efter tandborstningen, alkoholen är farlig.

Några till otroligt bra exempel på relevant journalistik aftonbladet presenterar (alla är tagna från startsidan på aftonbladet.se):
 "Gardells hemsida överbelastad efter kvällens program"
"Dellerts kupp mot Gardell"
"Sparkad från Facebook"
"Här får Bonde-Magnus sin fru"
"Så lever doku-stjärnorna idag"
"Urin ska rädda tävlande på ön"
"Skolflickor hata lärare på Facebook"
"Från sopsamlare till supermodell"

Listan kan fortsätta i all framtid, självklart finns det undantag från alla skräpartiklar men övervägande är det sådan skit man får ta del av när man klickar sig in på sveriges största kvällstidnings hemsida; det är tur som fan att man inte är en betalanda kund, då hade självföraktet sannolikt lett till självmord. Självklart är det upp till var & en att välja om man vill läsa detta skräp eller inte men ibland behöver man en dos av 2000-talets-media-idioti för att hålla kvar lite verklighetsperspektiv.

en till

Kvällen fortlöper, inget utöver det vanliga inträffar, skumma nya männsikor vilka skapar obehagliga känslor men det har man vid det här laget lärt sig acceptera; nu tror jag nästan att jag är en del av gänget trots att jag inte har träffat någon av dessa nya märkliga människor tidigare, jag tror att det är dags för lite ensam-tid för Fredrik, annars slutar denna kväll troligtvis i en enda stor depression. Istället för att umgås med dessa nya underliga, troligtvis trevliga människor, sitter jag & bloggar & lyssnar på vad dom har att säga. Samtalen som pågår i detta nu är inte i närheten av vad mitt sinne kan hantera, jag vet inte ens vad dom pratar om, troligtvis Hockey=(


uppdatering

Det har inte hänt mycket nytt; den tidigare outhärdliga situationen jag befann mig visade sig vara en fullt uthärdlig situation, alla är på någorlunda bra humör & det är så mycket konstigheter även om det snurrar vissa misstankar i luften. Luften är tjockare än vanligt, det känns lite som att man står inne i ett blomstervaruhus (jag är allergisk mot det mesta).

Kvällen verkar arta sig till en hyfsad kväll, min plan för kvällen var egentligen att jag & Hanna skulle sitta & pimpla vin & försöka njuta av tillvaron men nu sitter vi här sex pers & jag tror inte att någon av oss har roligare än vad jag har just nu; vi får se vart detta slutar. Jag hoppas på ett vänskapligt hej då, men vi får se vart detta slutar. Det är otroligt förvirrande & jag är toppen av förvirringsberget!


Inget alternativ.

(ignorera eventuella stavfel & sjukt taskiga meningsuppbyggnader i följande inlägg)

Förra helgen var märklig; men den är en helt annan historia som jag lovar att berätta om inom en snar framtid. Dagens ämne kommer handla om dagen & just nu.

Här sitter jag med en ex-flickvän & två gamla klasskamrater (ex-flickvännen är även hon en gammal klasskamrat).

Märkliga saker har hänt under kvällen; jag kan börja med att berätta om händelserna som skedde ett par timmar efter anländandet till Hardcore-huvudstaden: Umeå.

Hanna (ex-flickvännen) har stämplat in på arbetet & jag tillsammans med Karin försöker anpassa oss till den märkligt udda situationen som utspelar sig rakt bakom vart min rygg nu sitter. Mamma Lestander tjattrar på om maten, pappa Lestander babblar om slagborrens prestationer i vardagsrummet; numer Karins sovrum & ingenting klickar riktigt in i rätt position, allt blir lite krokigt på något sätt; först har den vuxna kvinnan Lestander glömt att slå på ugnen så maten tar 20 minuter längre än planerat, pappar Janne håller på att borra fel men dom löser det senare, tillsammans, som en familj bör göra.

Själv satte jag mig här vid datorn, så långt bort från det oorganiserade kaoset som jag kunde komma & började på ett inlägg, men det raderades innan jag hann börja på något vettigt.

Så istället tar jag det nu, kl 02.55 efter ett par groggar & vinglas för mycket, det är vid detta tillstånd mina inlägg brukar framkalla någon sorts mening, ikväll är inget undantag, det är vid den här tidpunkten dom djupa inläggen brukar låtsas ha någon existentiell mening. Men låt dig icke luras; det är samma dravvel som vanligt. Ikväll är det fylla & dåliga egenskaper som träder fram. Svartsjukan frn ett tidigare liv träder fram tydligare än på många år, ensamheten sliter sig fram trots att den har hållits i schack. Nu ska jag avsluta detta inlägg för stunden. Ångesten har fysikt sett trätt in genom ytterdörren & jag ska se hur jag klarar av att hantera denna situation; det kommer bli otroligt intressant, förra helgen (som jag nämnde tidigare ligger högre på listan än detta & kommer skrivas om i ett betydligt klarare sinnestillstånd någon av kommande dagar)


New Ways

Jag kan inte säga att det är skönt att komma hem för att det är den lilla staden jag kommer hem till, det handlar mer om att den inte är mycket större, den är bara bättre, odefinierat. Däremot människorna, tvåmanna fyllorna i den här staden har inte en chans att slå dom som jag & Nyllet producerade i Luleå i somras, det kan omöjligt finnas två människor i den här världen som skapar samma symbios genom dom enkla medlen av berusningsmedel & musik (+jönssonligan). Kan man sitta & lyssna på Whitney Houston & Robbie Williams & faktiskt tycka om dessa två med någon annan än Jocke (här pratar vi om en människa som inte bryr sig om annat än musikalisk talang när det gäller denna superba form av kultur)? Går det att njuta av offentlig nakenhet i något annat sällskap än Davids ? Finns det någon kvinna som är lika accepterande som Marie bland oss fyllskallar; kvinnan står ut med alla våra dumheter, vad det än gäller. Jag menar inte att hon inte blir arg, men i slutändan vet jag att hon finner våra påhitt underhållande. Vad har vi mer för människor? Baba, den troligtvis snällaste människan planeten har att erbjuda tillsammans med herr Adam Evanne, dessa två gör inte en fluga förnär i onödan, dom ställer alltid upp för dig om du är i behov av det, synd bara att adam inte kommer att infinna sig vid det svenska fylleslaget denna jul. Acke visar på samma talanger inom vänskapliga sammanhang (han har en otrolig talang när det faktiskt gäller måste jag säga, han var till en sanslöst stor hjälp förra vintern), Chrelleh likaså, mannen som sätter dig i första hand.
Om jag ska fortsätta att tjöta om alla människor som har betydelse i mitt liv kommer detta inlägg aldrig att ta slut, därav får ni som inte är nämnda antingen nöja er med vetskapen om att jag tycker om er eller be om en personlig kommentar från mig om ni är osäkra.

Den här julen kommer nog bli den bästa under min tid på jorden; senaste två har varit bra, men i år ska jag faktiskt fira jul (det låter hemskt men...). Men i år är planerna som är "bestämda" högt över förväntningarna som brukar spegla jul/nyår för mig. Julen är inget att nämna, däremot nyår ska med största sannolihet spenderas ute i Kallax med Evelina & Per Idar (med jocke, marie, david m.fl, det är osäkert ännu) & bli det skönaste nyåret vi alla kommer att uppleva, det kommer att bli lugnt & skönt (lugnt & skönt innebär i det här sammanhanget att vi är lite folk, vi kommer troligtvis att bli lika stupfulla & härja trots att vi inte är så mycket folk) & vi kommer bara att njuta av goda vänners sällskap, vi kommer inte att stå ute i 25-35 minusgrader & förbanna kylan för dess närvaro, det kommer bara att bli underbart. Normalt har man alltid så förbannat höga förväntningar på nyårsafton & det skiter sig alltid, i år har vi höga förväntningar på en enkel tillställning & jag tror att den enkla formen av årets firande i sig kommer att låta årets nyår lyckas bättre än någonsin. YAY NYÅR 2008/2009!

Som en sista spalt behöver jag nu ställa er frågan: vad kan vi ha för nytt namn på Julhelgen istället för jul? jag tycker lite halvt om konceptet med att träffa alla människor man knappt träffar under året, men just att det kallas JUL gör mig förbannad & obekväm.. nytt ord! ge mig förslag,

The things I won't agree to

Ni får ursäkta mig mina vänner, dagarna har runnit ut i veckor, dom har känts som 125dels sekunders slutartider men nu är jag tillbaka på dom associala vägarna som leder det fridfulla & tankefyllda sinnet framåt till djupa inre diskussioner som oftast resulterar i sorgliga blogginlägg; åtminstone två veckor framåt i tiden, efter det bär det av mot det kalla, melankoliska norrbottens skogar & de vänner som vuxit in i själen, julskinka med senap på, flottigast tänkbara vörtlimpor (dopp i grytan) & litervis med rödtjut i goda vänners sällskap. Det är både på gott & ont julen ska tas an, det blir första julen jag firar sedan 2005 & jag är lite skeptisk, jag har tagit avstånd från julen både på grund av religiösa (ateistiska) anledningar & det faktum att hela högtiden anses vara något ovanför hela våran världsbild (finns fler anledningar men för många personer skulle ta illa upp om de skrevs här). Nu är det alltså dags att bita ihop käkarna tills spänningshuvudvärken tar över & bara låtsas finna sig i denna högtid som borde avskaffats för åtminstone hundra år sedan. Som tur är har ölprofeten Tobban & jag diskuterat festen som följer familje-jul-middagen & den tillställningen har gett mig höga förväntningar om att jag eventuellt kommer att överleva julfirandet vilket satan själv borde bestraffa.

Men, för att övergå till andra irrelevanta ämnen; läsarstatistiken har hållt i sig på en någorlunda jämn nivå under mitt uppehåll, det skapar förväntningar som jag inte vill ha på mig själv när det gäller bloggen, bloggen ska vara ordbajsning om ingenting relevant som undertiteln säger, men samtidigt vill jag ha läsare. Läsarsiffrorna tolkar jag som en indirekt komplimang, det ger mig en mening att lägga ut min vardagsfilosofi för allmänheten att läsa istället för att låta orden krypa runt på papprena & blocken som befolkar mina 19,2 Kvm.

Sist men inte minst, jag behöver lästips. Jag vill ha tips om böcker som är ett måste att läsa, jag vill inte läsa om kändisar (dom kändisar jag vill läsa om kan jag hitta själv), jag orkar inte bry mig om U-länders fattiga & sorgliga gatubarn eller politiker. (deckare behöver egentligen inte ens nämnas på "inte-läsa" listan men måste finnas med för att övertyga folk om att jag inte vill läsa deckare) ge mig bra tips, tips om böcker som betyder något för dig & böcker som du tror kan komma att betyda något för mig.

När mörkret är otillgängligt.

Här sitter jag nu & varvar Neurosis med Cult of Luna men jag lyckas inte komma i den stämning jag vanligtvis använder denna musik för att uppnå; först kunde jag inte förstå varför den låga fridfulla känslan inte infann sig, sen slog det mig, det är ljust trots att persiennerna är neddragna & lamporna är släckta. Snön har kommit & den har kommit för att förstöra en av min favoritsysselsättningar, de vita flingorna lyser upp världen utanför samtidigt som de ljusa reflektionerna tränger sig igenom de små hålen & gliporna i mina persienner; mörkret finns inom räckhåll, men totalmörkret är ej längre något jag kan njuta av. jag hoppas innerligt att de frusna vattnet snart återgår till flytande form.

Forced to conform

Idag kl.18.49 nådde jag en punkt jag hade börjat tvivla på om jag skulle lyckas med att nå, jag har spenderat så gott som all min vakna tid de senaste fyra dygnen med att antingen skriva, funderat på vad jag skulle skriva eller raderat det jag redan skrivit som inte höll måttet. Jag har fört diskussioner med mig själv, både inre monologer & öppet suttit & pratat med mig själv, jag har diskuterat för & nackdelar med olika retoriska analysmetoder, hur dom lämpar sig till olika former av texter & andra medium, jag har diskuterat retorikens roll i 16-1700-talslitteratur, hur retorikens relevans förändrats i modern tid & hur man anpassar den i modernt berättande & slutligen har jag skrivit en retorisk analys av en Dikt skriven av Charles Bukowski, den har jag till och med skrivit två gånger, en gång före diskussionsuppgifterna dök upp & ännu en gång efter att dom andra uppgifterna redan var avklarade då jag insåg att den första versionen av analysen inte dög ens enligt min egen standard. Nu är jag färdig! Det är så otroligt befriande att vara färdig med dessa uppgifter samtidigt som det är trist att det innebar kursens slutpunkt.
Nåja, ny kurs startar på tisdag men innan dess är det helg, första helgen sedan terminen började då jag verkligen inte har någonting alls jag måste läsa eller skriva inför kommande föreläsning, den här helgen går i njutningens tecken & ska därmed spenderas med arnoldaction, zombierullar & slasherskräck; det är dags för hjärnan att vila.

(vad är dagens tema i idol?)

A thought crushed my mind

Jag känner folk som med sitt band turnerar genom Europa, jag känner folk vars band har skivkontrakt, jag känner folk som skriver för diverse tidsskrifter, jag känner folk som, även om de inte har lyckats än, är på väg att göra stora, meningsfulla saker; vad gör jag? Jo, svaret på den frågan är att jag klottar skrot & skräp i bloggen, pluggar litteraturvetenskap (just nu pluggar jag diverse kurser näraliggande lit.vetenskapen men efter jul börjar det) & kommer med största sannolikhet inte att bli någon person med signifikativ betydelse i framtidens världshistoria; inte ens Sveriges historia.

Frågan är om jag egentligen vill bli ihågkommen, jag tvivlar starkt på att någonting jag någonsin kommer filosofera fram egentligen kommer spela någon relevant roll i framtidens syn på vad som är kulturellt nödvändigt. Precis nu, då jag skrivit dessa rader slår det mig; vad spelar kultur egentligen för roll hos dess framtida åskådare/läsare osv? Om jag, mot förmodan skulle lyckas skriva något revolutionärt om dagens samhälle vad har det då för nytta för den framtida läsaren? Hur mycket jag än skulle påverka & förändra nutiden skulle den hur som helst inte ha någon betydelse för framtiden förutom som just historisk. När jag läser, säg Kafka, då vet jag att det han skrev säkert var en produkt av en tid & det samhälle han levde i, men det förändrar ju inte mitt tankesätt om det jag själv lever i, det ger mig bara kunskap om hur det var då, men vad har det egentligen för meningsfull betydelse för mig? Visst skapar det ett tänkande hos mig som ifrågasätter mycket bland civilisationen idag, men det går samtidigt inte att placera hans texter i vårat 21:a århundrades situation. Det skiljer för mycket i vad för faktorer som spelar en roll i världen.

Egentligen borde jag nog umgås med människor så att dessa frågor inte ens framträder, men i dagsläget trivs jag så otroligt bra med att få vara en eremit, helt utan krav från någon annan än mig själv. Det är alldeles för befriande för att ge upp, det är troligtvis inte annat än nyttigt för mig att få tid att tänka på alla dessa egentligen irrelevanta saker.

Minst lika jävligt

Förra inlägget blev lite för seriöst så nu måste jag följa upp med ett inlägg av det lite mer lättsamma slaget. Jag vet egentligen inte vad det ska handla om, jag hittar bara på medan fingrarna svävar millimetrar ovanför tangentbordets små knappar.
Troligtvis var föregående inlägg enbart en påföljd av att läsa kapitlet: Kulturindustri: Upplysningen som massbedrägeri ur boken: Upplysningens dialektik. Vilken är en bok jag läst till retorikkursen som fick min köttklump bakom pannbenet att tänka lite mer än den vanligtvis gör, egentligen hade kapitlet inget att göra med vad mitt förra inlägg handlade om men det bidrog till tankeverksamheten som var resultatet av att läsa ur den boken.

Texten kom förvisso inte med några revolutionära teorier men den kritiserade hela kulturindustrin på ett sätt jag aldrig bevittnat förut, aldrig förr har jag hört någon kritisera varenda tänkbar aspekt av kultur så brutalt, den verkligen krossade varenda hopp jag hade om kultur, det vill säga innan jag hann smälta det jag läst & istället började kritisera författarnas totalnihilistiska syn på allt konstnärligt världen har att erbjuda, enligt de två författarna, Horkheimer & Adorno, är det industrialiseringen av kultur som gjort att ingen kan göra något originellt eller nyskapande längre.
Jag håller förvisso med dom om att ingenting längre, egentligen är originellt, men dessa två fick det att låta som att ingen kulturell verksamhet längre har något att tillföra samhällets behov av stimulans på något annat sätt än hjärntvättning genom upprepning av samma mönster i innehåll & form av musik, film, litteratur & allt vad du nu kan tänka dig är kulturellt på något sätt. Innan jag hann samla mina tankar & faktiskt tänka efter vad jag hade läst blev jag nästan deprimerad över vilken överdriven massproduktion som fortfarande verkar; när jag väl samlat mig & även diskuterat boken med klassen var balansen äntligen återställd, jag förstod återigen att all media förvisso är fullständigt korrupt, men att det fortfarande finns hopp om kreativitet.

Fan, det blev ju nästan lika seriöst som det tidigare inlägget.

Sökandet efter de dolda svaren.

Sluta söka efter sanningar som troligtvis inte finns tillgängliga för oss döende. Kritisera & ifrågasätt allt vi i dagsläget tror att vi vet & tror är sanningar eller åtminstone tror är vägen till sanningen.
Det finns inga korrekta svar, enbart korrekta frågeställningar. Utan att ställa frågor & krav kommer vi inte utvecklas, varken intellektuellt eller som delar i det sociala samhället. Det finns inga absoluta sanningar om kärleken, livets vägskäl eller om livet i allmänhet, det är bara något vi lurar oss själva till att tro på för att låtsas hitta någon djupare mening i livet. Sanningen, det närmaste jag lyckats komma vad jag tror är sanningen är att ingenting är annat än det vi inbillar oss själva att tro.

Min teori i sig själv är självklart en av dessa inbillningar jag pratar om, så egentligen kanske sökandet efter sanningen är det som skapar viljan att fortsätta. Samtidigt; behöver vi hitta denna existentiellt essentiella grundprincip? Kommer den verkligen att gynna oss som individer? Frågan är ju egentligen om vi inte helt enkelt borde njuta av den flyende dagen, nöja oss med det som sker runt omkring oss just nu & följa den goda lögnens filosofi.

Vi kanske ska nöja oss med det medel som skapar sinnesfrid, låta musiken, filmen & litteraturen göra sitt jobb & skapa dessa känslor hos oss. Där har vi åtminstone en möjlighet att, till viss del, själva välja vart vi vill rikta våra tankars schematiska grusvägar.

Våran så kallade fria vilja finns åtminstone att hitta genom kulturens olika konstnärliga begrepp & uttrycksformer, kanske är det dessa, trots kulturindustrins kapitalistiska äganderätt, som skänker oss den lilla frihet vi behöver för att gå vidare.

Hitta något negativt i allting positivt.

I Uppsala fanns det normala människor, stekarration var inte högre än någon annanstans, det är inte utan att vara lite besviken jag medger att mina fördomar inte blev till sanning, att jag nu får fokusera de rader som följer på övriga irritationsmoment, de vanliga irritationsmomenten som växer fram vilken geografisk plats jag än befinner mig i/på.

Tidsoptimister är något jag har svårt för, inte dom som har svårt att ta tag i saker & istället skjuter upp allt som bör göras, jag pratar om de människor som inte förstår fördelarna med att komma i tid till kollektiva färdmedels avgångar, lektioner/arbete & andra självmant inbokade möten.
Efter att jag klivit av tåget i Uppsala, skulle det några få minuter senare återgå till sin resa söderut. På väg av perrongen kunde jag inte se annat än löpande människor överallt, kostymnissar, kulturknuttar, punkare, barnfamiljer; alla är försenade till sina respektive tåg, några få hinner i sista sekund kliva in i vagnarna mot tågpersonalens uppmaningar (dom vill ju självklart komma iväg enligt schema). Resten stannar upp, andfådda på perrongen & förbannar SJ(eller vilket bolag dom nu hade tänkt åka med) av någon outgrundlig anledning.
Hur i hela fridens namn kan dessa tidsoptimister skylla på resebolaget? Ok om dom skulle förbanna chefen som drog ut på mötet just innan dagens slut, eller på att cykeln fick punktering på vägen till järnvägsstationen eller sig själva för den delen som inte kunde planera sitt eget handlande lite bättre. Av alla dessa, säkert hundratals människor finns det utan någon tvekan väldigt många som missade tåget, inte på grund av tidsoptimism, utan av anledningar utom deras kontroll, men med största sannolikhet var det lika många som helt enkelt inte ville komma någon minut tidigare & då istället få vänta ett ögonblick på tågets ankomst men därmed inte behöva vänta på nästa tåg som troligtvis inte skulle gå förrän en timme senare. Den sistnämnda typen borde använda sig av den funktion våran hjärna bör ha & då komma fram till att dom inte har någon annan än sig själv att förbanna.

RSS 2.0