När mörkret är otillgängligt.

Här sitter jag nu & varvar Neurosis med Cult of Luna men jag lyckas inte komma i den stämning jag vanligtvis använder denna musik för att uppnå; först kunde jag inte förstå varför den låga fridfulla känslan inte infann sig, sen slog det mig, det är ljust trots att persiennerna är neddragna & lamporna är släckta. Snön har kommit & den har kommit för att förstöra en av min favoritsysselsättningar, de vita flingorna lyser upp världen utanför samtidigt som de ljusa reflektionerna tränger sig igenom de små hålen & gliporna i mina persienner; mörkret finns inom räckhåll, men totalmörkret är ej längre något jag kan njuta av. jag hoppas innerligt att de frusna vattnet snart återgår till flytande form.

Forced to conform

Idag kl.18.49 nådde jag en punkt jag hade börjat tvivla på om jag skulle lyckas med att nå, jag har spenderat så gott som all min vakna tid de senaste fyra dygnen med att antingen skriva, funderat på vad jag skulle skriva eller raderat det jag redan skrivit som inte höll måttet. Jag har fört diskussioner med mig själv, både inre monologer & öppet suttit & pratat med mig själv, jag har diskuterat för & nackdelar med olika retoriska analysmetoder, hur dom lämpar sig till olika former av texter & andra medium, jag har diskuterat retorikens roll i 16-1700-talslitteratur, hur retorikens relevans förändrats i modern tid & hur man anpassar den i modernt berättande & slutligen har jag skrivit en retorisk analys av en Dikt skriven av Charles Bukowski, den har jag till och med skrivit två gånger, en gång före diskussionsuppgifterna dök upp & ännu en gång efter att dom andra uppgifterna redan var avklarade då jag insåg att den första versionen av analysen inte dög ens enligt min egen standard. Nu är jag färdig! Det är så otroligt befriande att vara färdig med dessa uppgifter samtidigt som det är trist att det innebar kursens slutpunkt.
Nåja, ny kurs startar på tisdag men innan dess är det helg, första helgen sedan terminen började då jag verkligen inte har någonting alls jag måste läsa eller skriva inför kommande föreläsning, den här helgen går i njutningens tecken & ska därmed spenderas med arnoldaction, zombierullar & slasherskräck; det är dags för hjärnan att vila.

(vad är dagens tema i idol?)

A thought crushed my mind

Jag känner folk som med sitt band turnerar genom Europa, jag känner folk vars band har skivkontrakt, jag känner folk som skriver för diverse tidsskrifter, jag känner folk som, även om de inte har lyckats än, är på väg att göra stora, meningsfulla saker; vad gör jag? Jo, svaret på den frågan är att jag klottar skrot & skräp i bloggen, pluggar litteraturvetenskap (just nu pluggar jag diverse kurser näraliggande lit.vetenskapen men efter jul börjar det) & kommer med största sannolikhet inte att bli någon person med signifikativ betydelse i framtidens världshistoria; inte ens Sveriges historia.

Frågan är om jag egentligen vill bli ihågkommen, jag tvivlar starkt på att någonting jag någonsin kommer filosofera fram egentligen kommer spela någon relevant roll i framtidens syn på vad som är kulturellt nödvändigt. Precis nu, då jag skrivit dessa rader slår det mig; vad spelar kultur egentligen för roll hos dess framtida åskådare/läsare osv? Om jag, mot förmodan skulle lyckas skriva något revolutionärt om dagens samhälle vad har det då för nytta för den framtida läsaren? Hur mycket jag än skulle påverka & förändra nutiden skulle den hur som helst inte ha någon betydelse för framtiden förutom som just historisk. När jag läser, säg Kafka, då vet jag att det han skrev säkert var en produkt av en tid & det samhälle han levde i, men det förändrar ju inte mitt tankesätt om det jag själv lever i, det ger mig bara kunskap om hur det var då, men vad har det egentligen för meningsfull betydelse för mig? Visst skapar det ett tänkande hos mig som ifrågasätter mycket bland civilisationen idag, men det går samtidigt inte att placera hans texter i vårat 21:a århundrades situation. Det skiljer för mycket i vad för faktorer som spelar en roll i världen.

Egentligen borde jag nog umgås med människor så att dessa frågor inte ens framträder, men i dagsläget trivs jag så otroligt bra med att få vara en eremit, helt utan krav från någon annan än mig själv. Det är alldeles för befriande för att ge upp, det är troligtvis inte annat än nyttigt för mig att få tid att tänka på alla dessa egentligen irrelevanta saker.

Minst lika jävligt

Förra inlägget blev lite för seriöst så nu måste jag följa upp med ett inlägg av det lite mer lättsamma slaget. Jag vet egentligen inte vad det ska handla om, jag hittar bara på medan fingrarna svävar millimetrar ovanför tangentbordets små knappar.
Troligtvis var föregående inlägg enbart en påföljd av att läsa kapitlet: Kulturindustri: Upplysningen som massbedrägeri ur boken: Upplysningens dialektik. Vilken är en bok jag läst till retorikkursen som fick min köttklump bakom pannbenet att tänka lite mer än den vanligtvis gör, egentligen hade kapitlet inget att göra med vad mitt förra inlägg handlade om men det bidrog till tankeverksamheten som var resultatet av att läsa ur den boken.

Texten kom förvisso inte med några revolutionära teorier men den kritiserade hela kulturindustrin på ett sätt jag aldrig bevittnat förut, aldrig förr har jag hört någon kritisera varenda tänkbar aspekt av kultur så brutalt, den verkligen krossade varenda hopp jag hade om kultur, det vill säga innan jag hann smälta det jag läst & istället började kritisera författarnas totalnihilistiska syn på allt konstnärligt världen har att erbjuda, enligt de två författarna, Horkheimer & Adorno, är det industrialiseringen av kultur som gjort att ingen kan göra något originellt eller nyskapande längre.
Jag håller förvisso med dom om att ingenting längre, egentligen är originellt, men dessa två fick det att låta som att ingen kulturell verksamhet längre har något att tillföra samhällets behov av stimulans på något annat sätt än hjärntvättning genom upprepning av samma mönster i innehåll & form av musik, film, litteratur & allt vad du nu kan tänka dig är kulturellt på något sätt. Innan jag hann samla mina tankar & faktiskt tänka efter vad jag hade läst blev jag nästan deprimerad över vilken överdriven massproduktion som fortfarande verkar; när jag väl samlat mig & även diskuterat boken med klassen var balansen äntligen återställd, jag förstod återigen att all media förvisso är fullständigt korrupt, men att det fortfarande finns hopp om kreativitet.

Fan, det blev ju nästan lika seriöst som det tidigare inlägget.

Sökandet efter de dolda svaren.

Sluta söka efter sanningar som troligtvis inte finns tillgängliga för oss döende. Kritisera & ifrågasätt allt vi i dagsläget tror att vi vet & tror är sanningar eller åtminstone tror är vägen till sanningen.
Det finns inga korrekta svar, enbart korrekta frågeställningar. Utan att ställa frågor & krav kommer vi inte utvecklas, varken intellektuellt eller som delar i det sociala samhället. Det finns inga absoluta sanningar om kärleken, livets vägskäl eller om livet i allmänhet, det är bara något vi lurar oss själva till att tro på för att låtsas hitta någon djupare mening i livet. Sanningen, det närmaste jag lyckats komma vad jag tror är sanningen är att ingenting är annat än det vi inbillar oss själva att tro.

Min teori i sig själv är självklart en av dessa inbillningar jag pratar om, så egentligen kanske sökandet efter sanningen är det som skapar viljan att fortsätta. Samtidigt; behöver vi hitta denna existentiellt essentiella grundprincip? Kommer den verkligen att gynna oss som individer? Frågan är ju egentligen om vi inte helt enkelt borde njuta av den flyende dagen, nöja oss med det som sker runt omkring oss just nu & följa den goda lögnens filosofi.

Vi kanske ska nöja oss med det medel som skapar sinnesfrid, låta musiken, filmen & litteraturen göra sitt jobb & skapa dessa känslor hos oss. Där har vi åtminstone en möjlighet att, till viss del, själva välja vart vi vill rikta våra tankars schematiska grusvägar.

Våran så kallade fria vilja finns åtminstone att hitta genom kulturens olika konstnärliga begrepp & uttrycksformer, kanske är det dessa, trots kulturindustrins kapitalistiska äganderätt, som skänker oss den lilla frihet vi behöver för att gå vidare.

Hitta något negativt i allting positivt.

I Uppsala fanns det normala människor, stekarration var inte högre än någon annanstans, det är inte utan att vara lite besviken jag medger att mina fördomar inte blev till sanning, att jag nu får fokusera de rader som följer på övriga irritationsmoment, de vanliga irritationsmomenten som växer fram vilken geografisk plats jag än befinner mig i/på.

Tidsoptimister är något jag har svårt för, inte dom som har svårt att ta tag i saker & istället skjuter upp allt som bör göras, jag pratar om de människor som inte förstår fördelarna med att komma i tid till kollektiva färdmedels avgångar, lektioner/arbete & andra självmant inbokade möten.
Efter att jag klivit av tåget i Uppsala, skulle det några få minuter senare återgå till sin resa söderut. På väg av perrongen kunde jag inte se annat än löpande människor överallt, kostymnissar, kulturknuttar, punkare, barnfamiljer; alla är försenade till sina respektive tåg, några få hinner i sista sekund kliva in i vagnarna mot tågpersonalens uppmaningar (dom vill ju självklart komma iväg enligt schema). Resten stannar upp, andfådda på perrongen & förbannar SJ(eller vilket bolag dom nu hade tänkt åka med) av någon outgrundlig anledning.
Hur i hela fridens namn kan dessa tidsoptimister skylla på resebolaget? Ok om dom skulle förbanna chefen som drog ut på mötet just innan dagens slut, eller på att cykeln fick punktering på vägen till järnvägsstationen eller sig själva för den delen som inte kunde planera sitt eget handlande lite bättre. Av alla dessa, säkert hundratals människor finns det utan någon tvekan väldigt många som missade tåget, inte på grund av tidsoptimism, utan av anledningar utom deras kontroll, men med största sannolikhet var det lika många som helt enkelt inte ville komma någon minut tidigare & då istället få vänta ett ögonblick på tågets ankomst men därmed inte behöva vänta på nästa tåg som troligtvis inte skulle gå förrän en timme senare. Den sistnämnda typen borde använda sig av den funktion våran hjärna bör ha & då komma fram till att dom inte har någon annan än sig själv att förbanna.

Framgångens narcissist

Återigen rekord mina vänner, idag hjälpte ni till att introducera ytterligare en läsare till bloggen, det är fascinerande när man kan sitta framför skärmen & faktiskt se det ökande antalet läsare, idag var det förvisso bara en läsare mer än gårdagen, men med tanke på att gårdagen var ett rekord med tio läsare från alla övriga dagar känns det ändå som framsteg med ytterligare en idag. Vi (jag) är på väg åt rätt hål, vi är fortfarande långt, långt bort från Blondinbella & alla andra toppbloggar men bara synen på att det faktiskt ökar i läsarantal är positivt för min egen del då jag från början inte hade väntat mig att en enda människa skulle bry som att läsa den här bloggen med tanke på vad den handlar om, dvs ingenting egentligen, det är bara det ena irritationsmomentet efter det andra utan någon speciell struktur eller baktanke, bloggen flyter bara på i den takt den själv bestämmer, det är inte ens jag som har kontroll över den längre, den har numer ett eget liv att leva.

Ett fördomarnas inlägg

Imorgon bär det av till Uppsala för första gången i mitt liv, Jag ska hälsa på min syster & hennes gubbe, jag fick ta beslutet angående middagsvalet för morgondagen så fredagen är ju räddad i och med min utsökt kulinariska matkultur.
Jag har inte ätit lasagne sen jag flyttade hemifrån & då jag själv inte har någon möjlighet att laga lasagne eftersom min lägenhet saknar ugn, tänkte jag att nu när jag hälsar på i en vuxenlägenhet ska jag ta tillfället i akt. Fredagen kommer att bli kanon.

Känslan inför lördagen visar sig dock ur en mer skrämmande natur, kul att pappa har tänkt komma & umgås med oss & att jag tillsammans med syster ska gå & se Tiger Lou, men spelningen innebär att jag måste besöka en av Uppsalas nationer som dom så fint kallar studenthaken i den där staden. Min uppfattning om studentlivet i Uppsala är inte den mest positiva; nu låter det så klart motsägelsefullt då jag nyss berättade att det här är mitt första besök i Uppsala, men jag har fått för mig att som student i Uppsala har man pastellfärgade skjortor, för mycket hårprodukter & sin ekonomi till trots är man för fin för att dricka barens billigaste fatöl. Med andra ord: Min uppfattning om Uppsalas uteliv är detsamma som mina fördomar om Stockholms, den enda skillnaden som jag ser är att i Uppsala är det, istället för en massa rika stekare, fullt med fattiga studenter som låtsas vara täta som sina stockholmsboende privatläkare till föräldrar.

I ren protest mot mina egna fördomar om staden borde jag bära mina slitnaste jeans, mina svarta favoritjeans som efter ett par års användning sprungit åtminstone halvvägs nerför gråskalan, min sköna Pittsburgh Penguins mössa (som egentligen är nyllets) med diverse hål i & någon av alla mina tröjor som köptes i en tidsepok då man inte kunde balansera en kaffekopp på min mage när jag sitter ner. Uppsala ska bli underbart.

The Lost World

Jag var nyss på bolaget en sväng & när jag kom till kassan utspelade sig följande scenario: Kvinnan framför mig i kassan betalar för sig & går vidare, medan kassörskan slår in mina varor & jag just ska till att betala kommer kvinnan som var framför mig tillbaka för att ta en plastpåse att packa sina flaskor i. Ok, tänker jag, hon glömde att ta en påse, inget konstigt med det. Jag betalar för mina varor inklusive en påse & går fram för att packa MIN påse, då märker kvinnan att en påse inte räckte & vad gör hon, hon går inte tillbaka för att hämta en till påse, nej. Hon tar min påse!
Jag påpekar detta & hon säger på perfekt engelska ”I’m sorry”, inget mer, inget mindre. Hon ger inte tillbaks påsen till mig & verkar inte heller tänka mer på detta, hon tar sina påsar (inklusive min) & går därifrån medan jag står kvar & känner mig som ett levande frågetecken.

Jag antar att hon inte var svensk med tanke på att hon tilltalade mig på engelska, men vad fan! Vare sig du kan språket eller inte så nallar man väl inte någon annans påse utan vidare; jag förstår om hon inte hade en tanke på att betala för påsarna i kassan, det tvivlar jag på att man gör i många andra länder än Sverige, men att hon tar min påse & inte ens reflekterar en sekund över det när jag säger att det är min påse. Det spelar väl ingen som helst roll vilket land du kommer ifrån; så vitt jag vet fungerar det väl lika i hela den civiliserade världen, man tar inte någon annans prylar.

Hela händelsen hade inte varit ett så stort problem om hon, efter att ha bett om ursäkt (som hon gjorde) erbjudit sig att ge tillbaks påsen, då hade jag snällt kunnat säga att det inte var några problem & hämtat en ny påse åt mig själv, men när människan inte tänker längre än näsan räcker blir jag så jävla förbannad. Man tappar ju hoppet om mänskligheten.

inget

Jag har inget vettigt att skriva om en kväll som denna, dock har besökarantalet under dagen varit det högsta någonsin sen jag startade bloggen i juni eller juli; trevligt med en sådan historisk händelse.
Fortsätt klicka på länkarna som numer befinner sig under bilden till höger, genom att klicka på dessa länkar lyfter ni läsare den här bloggen till skyarna.


Då var det dags igen.

Är jag ignorant? Jag är fullt medveten om presidentvalet i det fördömda landet, trots det medvetandet har jag sett ca ett dussin avsnitt Entourage under kvällen & nu lyssnar jag på musik med TV:n på i bakgrunden (med ljudet avstängt) utan något som helst engagemang i det klimax som just nu byggs upp i världen.
Eftersom jag är fullkomligt ointresserad av politik & egentligen inte ens vet vad varken McCain eller Obama står för, förstår jag mig inte på min egen tankegång här; vad är problemet med att jag inte bryr mig om valet? Det påverkar ju hela världen då USA är den stormakt vi alla älskar att hata. Vad skulle alla vi kritiker ta oss till om den nya presidenten faktiskt skulle göra något gott för världen? Troligtvis skulle vi bara hitta massa småskit att störa oss på, vi skulle börja bry oss i presidentens sexliv eller hans fetish för skor eller vad som helst; det är ju tragiskt i sig, men vad ska man göra, inget gott kommer ju från frihetens land i väst, förutom taskig whisky (whiskey, för att stava det amerikanskt), dyra varumärken & en kändiskultur som visar en utopi i vilken ingen av oss normala människor någonsin kommer att leva i.
Jag tror att jag, genom att skriva det här inlägget, kom till insikten att jag måste se valvakan, enbart för att kunna hitta konkreta, slagkraftiga argument som kan kritisera hela den amerikanska livsfilosofin.
På återseende.

...

Jag påbörjade ett inlägg med en starkt positiv karaktär i tron om att det fanns något gott här i världen, istället hänger sig datorn & berättar för mig att positivitet inte är aktuellt, allt är misär, inte ens mina blogginlägg medför något gott.
Det är uppenbart ett tecken på att min cyniska, nästintill nihilistiska världsbild är den enda sanningen. Istället för att skriva om vilken bra dag jag har haft, med bra diskussioner, tankeutbyten & diverse smärre missöden, inser jag att ingenting har något gott att frambringa, händer någonting positivt kommer det negativa dubbelt upp, det finns helt enkelt ingenting att säga till om. Hade jag hetat Charles Bukowski hade jag skrivit en dikt om den tragiska världen vi älskar att leva i, men eftersom jag & poesi inte går hand i hand är det bara nonsens i form av text i den moderna, digitala dagboken som får bli resultatet.
Jag har åtminstone A Partial Print att avnjuta i tron om att musiken kan rädda sinnet från totalt förfall (skivan har snurrat konstant sedan den anlände i fredags), även om jag är fullt medveten om att det är ett djupt mörker som egentligen bara framkallar jobbiga nostalgiska minnen med depression som följd, vill jag tro att denna skiva är bra för välmåendet (vilket välmående?), för det är den bästa musik jag hört på jag vet inte hur länge. Nu ska jag luta mig tillbaka & utöka mitt intellekt genom att försöka lära mig vad Shakespeare försökte åstadkomma med tragedin King Lear, så att jag kan diskutera arslet av mig på torsdagslektionen.

RSS 2.0