Minst lika jävligt

Förra inlägget blev lite för seriöst så nu måste jag följa upp med ett inlägg av det lite mer lättsamma slaget. Jag vet egentligen inte vad det ska handla om, jag hittar bara på medan fingrarna svävar millimetrar ovanför tangentbordets små knappar.
Troligtvis var föregående inlägg enbart en påföljd av att läsa kapitlet: Kulturindustri: Upplysningen som massbedrägeri ur boken: Upplysningens dialektik. Vilken är en bok jag läst till retorikkursen som fick min köttklump bakom pannbenet att tänka lite mer än den vanligtvis gör, egentligen hade kapitlet inget att göra med vad mitt förra inlägg handlade om men det bidrog till tankeverksamheten som var resultatet av att läsa ur den boken.

Texten kom förvisso inte med några revolutionära teorier men den kritiserade hela kulturindustrin på ett sätt jag aldrig bevittnat förut, aldrig förr har jag hört någon kritisera varenda tänkbar aspekt av kultur så brutalt, den verkligen krossade varenda hopp jag hade om kultur, det vill säga innan jag hann smälta det jag läst & istället började kritisera författarnas totalnihilistiska syn på allt konstnärligt världen har att erbjuda, enligt de två författarna, Horkheimer & Adorno, är det industrialiseringen av kultur som gjort att ingen kan göra något originellt eller nyskapande längre.
Jag håller förvisso med dom om att ingenting längre, egentligen är originellt, men dessa två fick det att låta som att ingen kulturell verksamhet längre har något att tillföra samhällets behov av stimulans på något annat sätt än hjärntvättning genom upprepning av samma mönster i innehåll & form av musik, film, litteratur & allt vad du nu kan tänka dig är kulturellt på något sätt. Innan jag hann samla mina tankar & faktiskt tänka efter vad jag hade läst blev jag nästan deprimerad över vilken överdriven massproduktion som fortfarande verkar; när jag väl samlat mig & även diskuterat boken med klassen var balansen äntligen återställd, jag förstod återigen att all media förvisso är fullständigt korrupt, men att det fortfarande finns hopp om kreativitet.

Fan, det blev ju nästan lika seriöst som det tidigare inlägget.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0